Japansk stumfilm var aldrig tyst!

Under Japansk filmfestival 2020 har du chansen att se filmen Talking the Pictures av Masayuki Suo från 2019. Talking the Pictures är en komedi/ drama som utspelas i början av 1900 talet. Detta är filmen för filmälskare generellt men även för cineasten som vill nörda in sig i detaljer. Masayuki Suo har grävt djupt i den Japanska stumfilmshistoriken för att porträttera tidsepoken så autentiskt som möjligt och med det skapat en film för alla utan att släppa glimten i ögat.

Japansk stumfilm

Från första början av japansk filmhistoria (1897) till slutet av stumfilmens era (1939) så har det funnits ett inslag av muntligt berättande som ackompanjerat stumfilmen. Det vanligaste ordet för denna form är Benshi. Benshi var och är en central del av stumfilmsupplevelsen i Japan då dess uppgift var att förklara handlingen, antingen före, under eller efter filmvisningen. Du kan hitta liknande konstellationer på andra platser i världen men Japan var den enda platsen där berättare var en central del av stumfilmsupplevelsen.

I Benshins begynnelse var deras uppgift att ge en detaljerad introduktion (maesetsu) till den stumfilm som skulle visas på biografen. Då de flesta stumfilmer var importerade från västervärlden så var Benshins roll att förklara västerländsk exotism, seder och bruk samt att beskriva de platser som porträtterades på filmduken. Allt eftersom stumfilmen utvecklades från att vara beskrivande filmer till att innehålla mer av ett berättande så övergick även Benshi uppgift till att förklara filmens handling och introducera dess karaktärer. Detta skede före visningen av filmen (maesetsu) och inte under själva filmens gång (setsumei) som benshi senare utvecklades till.

Det Rysk-Japanska kriget som pågick mellan 1904-1905 bidrog till ett stort uppsving av biobesökare. Den japanska civilbefolkningen strömmade till salongerna för att se sina hjältar slåss mot ryssen om kontrollen av Östhavet. Benshi eldade på sin publik och skapade en nationalistisk glöd genom sina patriotiska och chauvinistiska kommentarer innan iscensatta slag från kriget och nyhetsklipp visades på duken. Stumfilmen slog igenom på riktigt och ett tag så bestod den japanska filmrepertoaren av upp till hela 80 % av filmer om kriget och dess hjältar. Kriget slutade med att Japan vann men fredsförhandlingar ledda av amerikanska diplomater blev så ofördelaktiga att japanerna kände sig lurade på krigsvinsten och japans fientlighet till USA skall ha grundlagts.

Efter det Rysk-Japanska kriget så genomgick Benshi en experimentell fas. Stumfilmerna blev längre och publiken krävde berättelser. Medan Benshi fortsatte att introducera stumfilmen (maesetsu) till det tidiga 1920 talet så började Benshi även att tala under själva filmens gång (setsumei). Detta var tiden för experimenterade och benshis fokus låg på att uppfinna de bästa ljuden, tonerna och stil för deras berättarkonst. Under denna period genomgick Setsumei en splittring där sättet att berätta västerländska och japanska filmer skildes åt.

För utländsk film så innebar splittringen att en ensam benshi underhöll publiken genom att berätta vad som skedde på duken. För japansk film, så uppstod en stil som kom att kallades Kowario setsumei (röstfärgning). Kowario setsumei kunde innehålla flera artister, normalt fyra till sex positionerade till höger om scenen utom synhåll för publiken. De mimade efter läpparnas rörelse på filmduken för att skapa illusionen av vad vi upplever vid dagens dubbning av filmer.

Benshi var till en början ett manligt yrke men 1910-1920 med rörelsen Jun’eigageki undō, ”den rena filmrörelsen” så fick den japanska stumfilmsindustrin hård kritik av dåtidens filmmagasin. Magasin som Kinema Record, Kinema Junpo klagade på att japansk stumfilm vara för teatralisk, för lik kabukiteatern och vars berättelser och berättarsätt inte var skrivna för sitt eget format. När västerländsk film introducerat klippning och närbilder för att övergå till visuellt berättande så förlitade sig japanerna på att benshi förde berättande framåt under långa tagningar. 

Den rena filmrörelsen kritiserade även att alla roller spelades av män (Onnagatta eller Oyama) likt Kabuki. Publiken var redan van att se kvinnor spela sig själva i västerländska filmer och önskade se det samma på hemmafronten. Kvinnliga Benshi introducerades och 1917 då Kowairo setsumi var på topp i popularitet så var 11% av benshi kvinnor för att sedan dala till 4% 1926. 

Benshiguldåldern för setsumei var mellan 1925-1932. För många stumfilmfans så var benshi en attraktion men det var filmen i sig själv som drog publiken. Det var dock en benshis popularitet som drog publiken till biografen. Benshi var dåtidens stora stjärnor, dåtidens trendsättare och likt dagens popstjärnor populära bland det motsatta könet. Men tro inte att yrket benshi var en lätt uppgift!

En japansk biografsalong under denna era rymde i genomsnitts ca 1000 besökare. Benshi uppträdde utan mikrofon och en av deras största attribut var konsten att kunna amplifiera sin röst ut över hela publiken. Under guldåldern uppträdde en benshi vanligtvis bara en timme, med flera benshi som turades om efter varandra under en film. En benshi kunde genomföra fyra till fem föreställningar per dag, sju dagar i veckan. Filmerna byttes ut en gång i veckan så således behövde benshi komma med nya setsumei varje vecka för att sedan utföra det på ett nytt och underhållande sätt.

Man kan utan att överdriva säga att benshi var mörkrets poeter!

Texten är baserad på Jeffrey Dym text, A brief History of Benshi (Silent Film Narrators)